Från infanterikanoner till robotar
Bofors satsningar på pansarvärn och robotvapen går tillbaka till 1920-talet och 1950-talet. Det var tidiga satsningar på områden som än idag är av stor strategisk betydelse och som utgör en viktig del av dagens Saab.
Under första världskriget började stridsvagnar rulla över slagfälten. Det var en ny syn och ett nytt hot att skydda sig mot. De gevär och kulsprutor man hade räckte inte långt mot dessa stålmonster. Det uppstod ett nytt behov, pansarvärn, och direkt efter kriget började Bofors projektera för infanterikanoner, som pansarvärnspjäserna först kallades.
Åren 1921–1924 utvecklade Bofors tre olika infanterikanoner i kaliber 37 och 47 mm. De testades i Schweiz och Polen, men det blev aldrig någon export. Företaget satsade också på ett kombinationsvapen i form av ett 7,5 cm eldrör och ett med 47 mm monterade på samma lavett.
Först i början av 1930-talet var den svenska armén klar över vilken sorts pansarvärnspjäs man ville ha: en pansarvärnskanon med kaliber 37 mm. Den kunde förflyttas manuellt inom mindre områden och dras av häst eller motorfordon över längre sträckor. Före och under andra världskriget levererade Bofors sammanlagt cirka 650 pjäser till svenska armén. Den gick också på export till Polen och England.
Ny helhetssyn efter andra världskriget
Efter andra världskriget stod det klart att nästan alla vapensystem inom pansarvärnet som det svenska försvaret hade tillgång till var föråldrade. De kunde inte rå på den nya tidens tunga stridsvagnar utvecklade i Sovjetunionen och Västtyskland. Bofors fick därför i uppdrag att leverera en rad olika produkter, bland annat pansarskott, stridsvagnsminor, minröjningsormar och granatgeväret 84 mm m/48, utomlands kallat Carl-Gustaf.
Granatgeväret togs fram av ingenjör Hugo Abramsson och överstelöjtnant Harald Jentzen på FFV i Eskilstuna åren 1946–1948, men tillverkningen av eldrör skedde på Bofors. Förbättringar av systemet har skett under årens lopp, bland annat på 1980-talet då eldröret av stål ersattes av ett lättare material. Granatgeväret tillverkas än idag och har sålts till mer än 40 länder.
Det nya robotvapnet
I början av 1950-talet började det svenska försvaret intressera sig för det nya robotvapnet. Det förekom diskussioner med både Bofors och Saab. I första hand gällde det att säkra flygvapnets beväpning. Tidens snabba jetplan krävde att man kunde börja utnyttja målsökande robotar.
Från Bofors sida fanns från början en viss tvekan om man skulle ge sig in även på detta fält. Men efter några år började man ändå studera och projektera för en lätt pansarvärnsrobot. En pådrivande person var civilingenjör Nils-Erik Küller. Analyserna visade att det fanns en potentiell marknad och att produkten skulle kunna bli lönsam.
Med start i slutet av 1950-talet började Bofors på egen bekostnad utveckla den lätta pansarvärnsroboten BANTAM (Bofors Anti-Tank Missile). Målet var att roboten skulle kunna bäras, hanteras och avfyras av en man. Den skulle kunna träffa alla slags stridsvagnar på en distans upp till 2 000 meter. Under 1963 var utvecklingen fullbordad. Den kompletta roboten med styrdon vägde bara 17 kg.
Sammanlagt tillverkades cirka 33 000 exemplar av BANTAM och produktionen pågick under åtta år. Merparten gick till det svenska försvaret, men en del robotar gick även på export till Argentina och Schweiz.
Robot 70
Bofors gick nu vidare med ännu större uppgifter inom robotområdet. Försvaret behövde ersätta de gamla luftvärnskanonerna med ett nytt system. Resultatet blev Robotsystem 70 (RBS 70) som var frukten av nya avancerade tekniska lösningar. Systemet försågs med en ovanlig styrprincip där roboten efter avfyrning styrs med hjälp av en ledstråle genererad av en lasersändare, som skytten riktar mot målet. Laserdioden var i början av 1970-talet knappt mogen för sådana tillämpningar och det var Bofors som tillsammans med det amerikanska företaget Laser Diode Laboratories såg till att utveckla lasern i den form som krävdes.
Ett zonrör används för att utlösa stridsdelen, precis som i tidigare luftvärnspjäser. Så snart mottagaren i zonröret registrerar en reflex av de lasersignaler som sänts ut initieras sprängladdningen.
För att höja robotsystemets kapacitet tillfördes också en spaningsradar, utvecklad av Ericsson Microwave Systems (senare Saab Microwave Systems) i Mölndal. Spaningsradarn Giraffe innebär att en måldatamottagare tar emot radarinformationen, beräknar engagemangsmöjligheter och visar in skytten mot anvisat mål.
RBS 70 togs i bruk av det svenska försvaret under slutet av 1970-talet och har uppgraderats flera gånger sedan dess. En mörkerversion, RBS 90, togs fram under 1980-talet och användes inom det svenska försvaret åren 1993–2004.
En epokgörande pansarvärnsrobot – BILL
På 1970-talet började det bli dags att tänka på en ersättare till den lätta pansarvärnsroboten BANTAM. Både Saab och Bofors fick 1974 en beställning från försvaret på studier av en framtida robot som skulle kunna sättas in mot alla typer av stridsvagnar. Ingenjörerna på Bofors började klura och kom på en oväntad idé – en robot som skulle slå mot stridsvagnarnas svaga punkt, taket.
Den oväntade lösningen vann försvarsmaktens gillande och 1979 fick Bofors beställning på att utveckla BILL (Bofors Infantry Light and Lethal anti-tank missile). Den första prototypen demonstrerades 1982 och från 1988 inleddes serieleveranserna.
Man behövde konstruera en sensor som aktiverade sprängladdningen då roboten passerade tätt ovanför stridsfordonet. En svårighet bestod bland annat i att göra sensorn smart nog att undvika buskar, stenar och mindre metallföremål. Det var också viktigt att den var lätt att hantera i samband med gruppering och skjutning. En övningssimulator sattes upp av Saab Training, Jönköping, i samverkan med Bofors.
BILL 2 är en vidareutveckling av roboten som tillverkas av Saab Dynamics. Roboten har i BILL 2 blivit utrustad med dubbla laddningar av RSV-typ (riktad sprängverkan) för att motverka skyddet av aktivt pansar. Den främre stridsdelen skapar ett hål i stridsvagnens yttre skydd och lämnar vägen fri för den bakre huvudladdningen att nå pansaret. Det påminner delvis om Alfred Nobels vision att man skulle utnyttja dubbla verkansdelar och att den första laddningen skulle ”förarbeta för den stora projektilen och ge den redan tuggad föda”, som han uttryckte det.
RBS 15 - i tjänst i svenska försvaret i fyra decennier
1979 fick Saab den första ordern för RBS15 Mk1, som från början var utvecklad för svenska flottan. Under åren har systemet utvecklats och 1982 introducerades en ny version som även kunde avfyras från luften, följd av en markbaserad version. RBS15 Gungnir är den fjärde och senaste generation, som kan avfyras från samtliga domäner: land, luft eller till havs och har en räckvidd på 300 km.
Luftvärnsrobotsystemet BAMSE
Det svenska försvarsbeslutet 1992 innebar att man kunde börja utveckla ett nytt omfattande luftvärnsrobotsystem. Projektet fick namnet BAMSE (inom försvaret RBS 23). Utvecklingen skedde i nära samarbete mellan Bofors och Ericsson Microwave Systems, som svarade för radardelen.
En enhet av RBS 23 består av en spaningsradar och fyra robotvagnar. Tanken med systemet är att kunna bekämpa mål på 15 kilometers avstånd under alla slags väderförhållanden.
Det är spaningsradarn som upptäckter målen, värderar hoten och förmedlar måldata till eldenheternas robotvagnar. En viktig egenskap är möjligheten att kunna flytta systemet. BAMSE är anpassat för att kunna förflyttas i transportflygplanet Hercules.
Saab Dynamics har det övergripande ansvaret för systemet och utvecklar och tillverkar eldenheten, som döpts till EldE23. Saab Microwave Systems utvecklar och tillverkar underrättelseenheten UndE23 samt eldenhetens eldledningsradar.